Jag blev till i ett tält på Gotland
Jag brukar säga lite skämtsamt att jag blev till i ett tält på Gotland. Det är faktiskt sant. Sommaren 1965 tältade mina föräldrar där, tillsammans med ett annat par. De hade längtat länge efter barn – i två år hade de försökt – och just den sommaren, under enkla förhållanden, hände det äntligen.
Min mamma var då utbildad socialpedagog, och strax efteråt fick hon arbete som biträdande föreståndare på ett barnhem i Härryda, utanför Göteborg. I början bodde mina föräldrar faktiskt på själva barnhemmet – ett märkligt men kanske lite fint sätt att inleda livet som föräldrar på. Senare flyttade de till en liten stuga i närheten.
När mamma fick veta att hon var gravid med mig, hjälpte Annedals församling dem att få en lägenhet i Mölndal. Det var en tid av förändring – både hoppfull och svår. Min pappa mådde inte bra. Han började dra sig undan, slutade gå upp om morgnarna och tappade fotfästet i arbetslivet. En dag, när mamma var höggravid, kastade han henne hårt mot en vägg. Strax därefter lämnade han sitt arbete som ungdomssekreterare i Svenska kyrkan och gick tillbaka till polisyrket.
Det var inte en lätt tid, men i allt detta bar mamma mig – med styrka och kärlek.
När jag föddes – och såg arg ut
Den 3 maj 1966, klockan 16.00, började mamma känna svaga värkar. De kom var tionde minut. På natten – klockan 01.30 – åkte de in till Mölndals BB. Värkarna var då oregelbundna, och hon hade inte sovit alls natten innan. Hon fick sömnmedel och lyckades slumra några timmar.
På morgonen vid åttatiden gick vattnet. Förlossningen tog fart, men krystvärkarna var svaga, så hon fick både värkstimulerande dropp och lustgas. Jag höll på att tappa hjärtfrekvensen ett tag, och läkarna gav henne Exadrin. Sedan – klockan 10.45 – föddes jag, med hjälp av ett snedklipp.
Jag vägde 3 750 gram, var 52 cm lång och hade ett huvudomfång på 36 cm. Enligt journalen var jag pigg och skrek direkt. Men det mamma aldrig glömde var mitt ansikte. Hon sa att jag såg arg ut – som om jag inte tyckte om att bli störd.
Och kanske var det så. Kanske hade jag redan då en stark vilja. En röst som ville bli hörd.
Mitt dop – och ett guldhjärta från gammelmorfar
Min familj var djupt rotad i den högkyrkliga traditionen, och det kändes självklart att jag skulle döpas inom åtta dagar – inspirerat av judisk tradition med omskärelse. Jag döptes i Guldhedens kyrka i Annedals församling.
Det var en högtidlig stund. Där fanns mina närmaste – bland andra min gammelmorfar Frey, som gav mig ett vackert litet halsband med ett guldhjärta. En symbol för kärlek, för tillhörighet, för att jag hörde hemma.
Jag skulle ha haft en tvilling
Ett halvår efter att jag föddes fick mamma operera bort en cysta på vänstra äggstocken. Det visade sig vara ett utomkvedshavandeskap. Läkarna sa att det troligtvis var spår av ett foster – ett syskon som inte blev. Den tvilling jag aldrig fick lära känna.
Medan mamma låg på sjukhuset var det min morfar Kalle som tog hand om mig. Jag var liten, men väl omhändertagen. Och någonstans finns det kanske fortfarande ett litet tomrum i mig, en viskning från ett liv som nästan blev – men inte hann.
Och ändå – jag blev till
Mitt liv började med kamp, längtan, skörhet – men också värme, tro och kärlek. Jag bar redan från början spår av det som livet är: glädje och smärta, hopp och förlust, skratt och tårar.
Men viktigast av allt – jag blev till.
Och jag kom hit – till världen.
Lämna ett svar